Bockstensturen 2016 (Mathias)

Dagen innan loppet var jag extremt taggad på att få cykla lite igen. Jag tog bilen ner till de djupaste skogarna i Småland för att sova hos en kompis för att sedan åka de sista 15 milen till tävlingen på lördag morgon. Sagt och gjort dök jag upp i Varberg kring klockan nio för att hämta ut min nummerlapp. Sedan bytte jag om och rörde mig mot startområdet där jag mötte upp Ludvig, hans morfar och pappa. Snälla som vanligt så erbjöd de sig att langa en vattenflaska!

Som alltid är det svårt med uppvärmningen då man måste lägga in cykeln i starfållan en timme innan start men jag försökte springa runt lite på gräsmattan och gjorde även några klassiska indianhopp.

Det var en samlad start ut ur Varberg där tempot ändå var ganska så hyggligt. När bilen väl släppte oss ökade farten och vi var snabbt uppe i farter kring 50km/h och jag låg väldigt bra med. Benen kändes starka och jag behövde inte gå på rött för att hänga med. Det är svårt att säga men jag tror jag låg kring 20 plats när fältet började spricka upp och jag fick täppa till en lucka på 20 meter. Benen kändes fortfarande väldigt bra och jag hamnade i en grupp där tempot egentligen kändes helt perfekt.

Vi höll ihop fram till någon kilometer innan första kontrollen då jag körde en djupdykning i en lerpöl. Jag kom dock relativt snabbt upp på cykeln och uppskattar att jag bortsett från leran i ansiktet inte tappade mer än 20-30 meter. Jag började försöka jobba mig i kapp men kände att det gick segt att plocka in metrarna. Vid varvningen kom det en kort men väldigt brant grässlänt som dagen till ära var mer av en gyttjebacke och där blev jag lite ivrig i hopp om att plocka in den förlorade tiden så jag kom helt enkelt inte upp för backen utan blev istället tvungen att springa då jag i stressen inte fick fäste med bakdäcket.

Jag fortsatte sedan trampa på i mitt eget tempo och varje gång vi kom till en av de väldigt många branta och tunga uppförsbackarna såg jag den framförvarande klungan som jag tidigare åkt med och kände då att det fanns hopp om att plocka in den förlorade tiden. Efter uppskattningsvis 20 minuters cykling i min ensamhet kom en grupp om fem åkare ikapp mig och jag fick äntligen lite draghjälp. Jag hade inga större problem att hålla deras fart utan låg bra med i gruppen men hade fortfarande lite problem med leran och fästet (min teknik kan ju också vara ett problem! J). Efter 4.5 mil var det dags för vattenlangning och jag bytte min vattenflaska mot en ny flaska med sportdryck i, vilket kändes helt rätt. Langningen gick bra och jag fortsatte vidare med min grupp.

När jag en kvart- tjugo minuter senare skulle dricka insåg jag att min vattenflaska hade studsat ur hållaren i nedförsåkningen. Det är inte det man vill vara med om med mer än fem mil kvar till mål. Det var dock inte mycket att göra åt det så jag fortsatte trampa på. Det hann komma en riktigt ordentlig regnskur, men för min del kändes det just då nästan bara skönt. Benen kändes fortfarande fantastiskt bra och jag var pigg samt visste sedan tidigare i veckan att formen var god. 

Efter ca sex mil kom det en liten uppförsbacke som jag körde på som tidigare i, väl uppe för den kände jag att någonting hände i kroppen. Energin tog tvärslut, jag rullade i utförslöpan och hoppades att det var en temporär trötthetsdipp trots att jag innerst inne anade att det troligtvis var lite värre än så. Jag cyklade nästkommande kilometrar enbart på vilja och fortfarande försökte jag intala mig att energin skulle komma tillbaka men ingenting hände. Jag tvingades inse att jag höll på att gå in i väggen och att den totala energin verkligen var slut. Denna känsla är vidrig och jag blev så sjukt irriterad på mig själv samtidigt som jag bestämde mig för att försöka bita ihop de sista 3.5 milen och ändå ta mig i mål. Jag hade som sagt inget vatten att fylla på med då flaskan låg någonstans i skogen längs vägen så jag såg fram emot nästa vätskedepå. Den verkade dock aldrig komma. Jag kollade på klockan och såg att jag hade cyklat 6.8 mil av 10 och tänkte att det här kommer ordna sig, i mål kommer jag alltid. När depån aldrig kom och jag igen kollade på klockan stod den på 6.9 mil då började jag inse att den här avslutningen inte skulle bli rolig. Jag slet och slet samtidigt som åkare efter åkare bara flög förbi mig och det fanns inte en möjlighet att föröka följa med i deras tempo utan jag hade istället fullt upp med att hålla mig kvar på cykeln.

Jag satt där på cykeln och orkade knappt trampa runt pedalerna, jag var så sjukt arg och besviken på mig själv då jag tidigare i veckan känt mig i så bra form. Jag satt där och reflekterade över varför det blev som det blev och jag kom fram till lite olika saker men ursäkter skapar inga prestationer så jag tänker inte ens försöka bortförklara mig här. Jag var helt enkelt dåligt förberedd och då går det inte att göra en maxprestation över tio mil. Jag har dock redan bestämt mig för att göra comeback i Varberg nästa år. Då ska jag vara bättre förberedd och ha tränat ännu hårdare.

Jag hittade tillslut en vätskedepå där jag drack upp en stackars tjejs alla vattenglas och åt en banan. Efter det fortsatte jag in mot målet, vilket kändes som en evighet bort och om jag ska vara helt ärlig kommer jag inte ihåg så mycket av loppet från 7 mil och in, tunnelseendet och flimret för ögonen verkar ha gjort den sista delen lite suddig så jag kan egentligen inte säga så mycket mer om den än att när jag kom till Varbergs fästning och rullade över mållinjen så kändes det som en väldig lättnad att jag äntligen fick kliva av cykeln. 

Jag rullade tillslut i mål på en 67 plats totalt i loppet och en 12 plats i min klass H30. Ärligt talat är jag mest glad att jag tog mig i mål överhuvudtaget för när energin är slut på det där sättet är det varken roligt att cykla eller i det närmaste knappt möjligt att fortsätta.

Jag är nu hemma igen och ska föröka ladda bättre inför Hammarby Hill som går av stapeln den 10/9-16. Jag vill slå ett slag för den tävlingen då den är tekniskt utmanade och väldigt rolig att cykla. För egen del har jag inga förhoppningar på en topprestation då tekniska lopp inte är min starka sida (jag klarar ju inte ens av en gyttjepöl på platten) men tävlingen är i mina hemmaskogar och därför ska det bli väldigt kul att cykla loppet.