Hammarby Hill 2016 (Mathias)

I lördags var det hemmatävling i Hellasgården och Nackareservatet. Jag hade varit ute och cyklat 2015 års bana ett par två-tre gånger för att på så sätt känna till terrängen lite bättre. Jag visste på förhand att banan är ganska tekniskt krävande vilket sällan är till min fördel. Men efter att ha provat banan konstaterade jag att om det inte regnar så kommer det här att bli ett roligt lopp och framför allt bestämde jag mig för att om det regnar så ska jag inte tävla då risken för att skada mig blir för stor.

Men jag vaknade upp till strålande sol och riktigt kanonhöstväder så det var bara att dra på sig tävlingsstället och börja trampa bort mot området. Som sagt det var en skön morgon och jag tog min vanliga väg bort till Hellas, genom några korta skogspassager. Väl borta vid området svängde jag ut från skogen precis bakom Johan som av en händelse dit exakt samtidigt fast via en annan väg. Vi cyklade bort och hämtade nummerlapparna för att sedan ge oss ut och cykla några kilometers uppvärmning på starten av banan. Som vanligt är det kul att röra sig på området kring starten då man alltid träffar lite folk man känner. Dagen till ära var det ganska många kompisar och välbekanta som stod längs spåret och hejade vilket var väldigt roligt, tack för det!

När starten gick stod jag längst fram och satte högsta fart direkt. Jag la mig på 3-4 hjul någonstans och tänkte att det här blir perfekt. Tillräckligt långt fram för att kunna svara på ett tidigt ryck men ändå inte först. Väl in i första backen kom Johan som skjuten ur en kanon med en väldig fart och gick upp i ledning. Han fick en lucka uppe på krönet med ca 10 meter. Då tänkte jag att här har jag min chans att få den bästa tänkbara ryggen för hela loppet, en rygg som jag dessutom har hållit även när vi har tränat på den här banan. Den här backen går som i platåer och Johan skapade sin lucka upp över den första medan jag bestämde mig för att försöka täppa till den i den sista, vilket jag också lyckades med. Jag kom upp i rygg på Johan och vi hade nu närmare 20-30 meter till bakomvarande cyklister när vi gick in på den första superkorta stigen för att sedan ca 100 meter senare komma ut igen. Väl ute ska vi svänga in igen och här hade jag kört tidigare på morgenen under uppvärmningen och kände mig trygg i att gå in i denna del av banan. När vi svänger in så tar Johan ett snävare spår än vi hade gjort tidigare och jag ligger väldigt nära honom så jag gör bara ett försök att också svänga in lite tidigare men tyvärr hinner jag inte in på det spåret utan hamnar istället mitt emellan stigarna och där i gräset döljer det sig en sten eller stubbe som jag slår i pedalen i och flyger av cykeln. Jag försöker hoppa upp så snabbt som möjligt och har känslan att jag hinner komma upp innan de andra i ”klungan” hinner passera men väl uppe på cykeln inser jag att kedjan har hoppat av och fastnat så jag fick börja med att kränga på den. När jag väl hade fått dit den igen hade jag tappat kring 20 placeringar och en del tid.

Jag insåg/befarade ganska snabbt att loppet var mer eller mindre kört men tänkte att jag i alla fall skulle ge allt. Jag började jaga ikapp närmaste person som hade smitit förbi medan jag låg på backen, dock var vi ju ute på en liten smal skogsstig så det fanns egentligen ingen plats att köra om på. Men på ett ställe blev stigen lite bredare och då skrek jag till och studsade ut och om till vänster i full fart. Jag visste att det skulle komma en skarp högersväng direkt efter denna passage så jag kastade mig på bromsarna men fick ingen respons med vänsterhanden. Jag hittade inte reglaget så jag utgick från att det hade vridit sig när jag ramlade (men väl ute på en grusväg igen kunde jag inspektera skadan lite noggrannare och insåg då att hela reglaget var borta, det hade gått av). Jag hamnade nästan omgående bakom nästa cyklist och fick även där vänta tills det dök upp ett bra omkörningsläge och så här höll det på in till första varvningen där jag kunde ta egen fart för första gången in mot ”chockbacken” bakom tennisbanorna. Här hade fältet blivit lite mer utspritt så jag cyklade bara om en person i den backen men kom nästan ikapp en liten klunga på fyra ytterligare personer när vi svängde ut på nästa smala skogsstig. Jag fick avvakta i rygg på dem tills vi kom ut på gruset igen där jag gick om och höjde farten. Jag fick med mig en av killarna på rulle och vi körde på relativt hårt in mot den gamla kepscupsvängen. Denna del av banan har jag kört tidigare och visste därför hur den går så jag borrade ner huvudet och körde på ordentligt med samma kille i ryggen. Dock borrade jag ner huvudet lite väl långt för de hade dragit om banan i slutet av den sträckan, istället för att köra ut till vänster som tidigare hade de dragit om banan till en betydligt mindre högersväng vilket jag inte alls var beredd på. Killen som legat i rygg på mig ropade som tur var (stort tack för det!!) så jag hann inte cykla mer än 30-40 meter fel. Det tog ett par minuter innan jag kom ikapp honom igen, jag hade stått på ganska hårt för att ta mig fram genom fältet och hade lite av en tung känsla i benen så jag tryckte i mig en gel och hoppades på en bra effekt. Jag fortsatte köra på i mitt eget tempo och kom som sagt ikapp den här killen igen och jag körde på med honom i rygg.

Vi kom bort och förbi den passagen som kallas ”the wall” och efter den så blir det någon minuts grusvägsrally och där vet jag att jag är relativt stark så jag försökte köra på hårt men kontrollerat. Min fartökning gav efter en liten tid effekt då jag började närma mig en klunga som såg ut att bestå av fyra cyklister. Vi passerade ytterligare en skogspassage och kom ut på ett elljusspår med en halvbrant backe i, där ökade jag farten ytterligare och då tog vi oss ikapp det som visade sig vara två cykloteket-cyklister (tror det var Stefan Dahl och Per Kumlin) och Tommy Evalds. Jag lade mig på rulle och drack två klunkar vatten för att sedan gå upp i tät och öka farten igen. Jag visste att det skulle komma en betydligt mer teknisk del av banan snart och där är inte jag som starkast så om någon tid skulle kunna hämtas in så var det nu.

Jag trampade på hela grusvägen bort och bansträckningen var delvis ny vilket jag till min stora besvikelse fick erfara när vi kom bort till det blå ”svåra” spåret och jag insåg att banan skulle gå baklänges mot hur den gick förra året och därmed baklänges mot hur jag hade tränat. Jag kastade mig hur som helst ut där och försökte hålla högsta möjliga tempo vilket gav resultat i form av att flera av de som låg bakom började släppa en lucka, men det räckte inte för alla, Tommy Evalds ökade farten ytterligare och gick om mig. Han var ruskigt smidig över stenarna och bergshällarna. Jag tog rygg ett litet tag men efter att ha fått göra ett ofrivilligt dropp på vad som kändes som en meters höjd insåg att hans fart verkligen var precis på gränsen för min kapacitet så jag var tvungen att släppa iväg honom. Luckan blev dock aldrig längre än att jag såg honom. Dock gjorde jag ett misstag i slutet av denna del och hamnade lite offside så att säga och då tappade jag ögonkontakt med honom. Jag kände mig dock ganska trygg i att jag skulle kunna hämta in tid på honom på de lite snabbare skogssträckorna och elljusspåren eftersom jag hade gjort det tidigare i loppet. Så blev även fallet och när vi kom bort mot Nackamasten såg jag honom på krönet av den första delen av backen. Jag bestämde mig för att inte bli för ivrig utan fortsätta hålla ett jämt men hårt tempo. På toppen av backen var det inte mer än 20 meter fram till honom när vi än en gång skulle ut i skogen. Jag tryckte på hårt ut i skogen för att försöka stänga luckan så fort som möjligt. Men när jag tittade upp för att se om avståndet hade förändrats var han borta.

Jag tänkte direkt att det var kört att hämta in honom för jag hade verkligen gått på max ut i skogen här så jag försökte hitta tillbaka till min egen rytm och ta mig mot mål. Jag trampade på i ett hårt men kontrollerat tempo och skymtade ingen varken bakåt eller framåt. Jag hade under resans gång funderat kring vilken placering jag låg på och kommit fram till att plats 6-9 vore rimligt att tro. Tyvärr visade det sig vid målgången att Tommy hade cyklat fel efter masten ut i skogen och det var därför jag aldrig såg honom igen.  

Jag körde förbi äventyrsbanan och bort mot det sista avslutande skogspartiet som jag har cyklat ett antal gånger tidigare. Jag vet att det är en stökig del med väldigt mycket rötter och stenar så jag bestämde mig för att inte köra maxfart då jag tidigare har fått punktering otaliga gånger på denna strecka. Det flöt på bra genom skogen och sen hade jag bara sista backen ut mot ängen kvar och mitt i den backen mer eller mindre exploderade mitt bakdäck. Det var bara att hoppa av cykeln och börja springa. Jag visste inte hur jag låg till i loppet men jag visste att jag skulle ta mig i mål så fort som möjligt så jag sprang så fort jag kunde. Jag har fått återberättat för mig att speakern sa någonting i stil med att ”nu får jag rapporter om att Mathias Bohman precis kommer ut ur skogen och bara har de sista serpentinerna kvar (paus) rapporterna verkar dock vara felaktiga för jag kan inte se honom, eller vänta här kommer han men det går väldigt långsamt, han springer. Han har fått punktering och springer in mot mål”. När jag kom in på upploppet ropade han att dagens trea passerar mållinjen varpå jag tänkte, ok, tre i H30 är ju helt ok och borde innebära en topp tio placering i totalen. Jag gick bort och gratulerade Johan till segern och sa till honom att han var skyldig mig ett nytt bromsreglage för finten han körde in på första stigen. 

När jag hade gått runt i målområdet ett tag och pratat med lite olika människor så verkade det nästan som att jag hade blivit totaltrea, så jag var faktiskt tvungen att fråga och svaret blev ja. Så om jag ska summera denna tävling så blir det med orden: Mycket rolig och varierande bana, samt att det alltid är kul att åka i sina hemmatrakter. Jag är nöjd med resultatet utifrån hur tävlingen artade sig och det var ju faktiskt min första pallplats i ett cykellopp. Men som vanligt vill mycket ha mer och man undrar ju alltid vad som hänt OM inte OM fanns. Problemet är ju bara att OM är en del av tävlingen och jag är uppenbarligen inte bra på att hålla mig ifrån OM.

Nu ska jag beställa ett nytt bromsreglage och nya däck så blir cykeln som ny igen och jag får ta ny fart och köra några sista träningspass för säsongen för att sedan avsluta med Västgötaloppet om två veckor.